Det är ett ständigt krig inuti mig, jag slåss med tankar och känslor. Känslor jag känner som jag inte riktigt kan sätta ord på, tankar på flykt, fly från mig själv, fly från verkligheten, fly från alla måste, fly från allt egen ansvar som jag har nu när jag är klassificerad som vuxen fast det har jag varit ett tag. Förut när jag var yngre och ville fly så gjorde jag det med alla medel, droger, alkohol, sex, självskadebeteende tills det inte gick längre även då kom verkligheten ikapp mig och det gjorde ont, så jävla ont i själen. Nu några år visare så flyr jag i andra människor, i musik, shopping men min kreativa insperation börjar ta slut på ideer eller flyktvägar och verkligheten är närmre än jag vill inse.
Egentligen bör jag vara lycklig jag har nästan allt man kan tänka sig i livet fast på en nivå jag aldrig varit på innan. Jag har fina vänner som alltid finns där för mig bor ihop med min bästa vän vi har det väldigt fint, jag går i skolan och jag jobbar men inget av de där jag har fyller de tomma hål inom mig som jag upplever att jag har. Jag försöker se hur mina vänner hanterar saker och ting, dem stannar i sina känslor bra som dåliga med vetskap att de kommer att gå över, dem fuckar inte upp sitt liv bara för att något inte går som dem vill. Dem vårdar sina relationer och litar på varandra, jag försöker göra likadant men då blir de kaos i hjärnan för hur fan kan man lita på människor, den mest egotrippade och elakaste arten på jordklotet.
Insanity VS Sense 